Ett backtest tar en portföljfördelning och tittar på hur den skulle ha betett sig i det förflutna. Du väljer vikterna, till exempel 60 % i aktier och 40 % i obligationer, och motorn lägger dem på priser som verkligen noterades under en period som redan är avslutad. Resultatet säger hur mycket den portföljen skulle ha vuxit och hur långt den skulle ha fallit i de svåra stunderna. Det beskriver en väg som redan har hänt, och det säger inte vad som händer de kommande åren.
Vad det är till för
Backtestet finns till för att visa karaktären hos en fördelning innan du placerar i den. Det visar hur kapitalet har vuxit, hur djupa fallen har varit, hur mycket värdet har svängt (volatiliteten) och hur tillgångarna har rört sig i förhållande till varandra.
Det är särskilt användbart för att jämföra. Om du lägger två fördelningar på samma period kan du se vilken som föll längre i de sämsta stunderna, och om den extra avkastningen hos den ena var värd de extra svängningarna den krävde.
Du kan också se hur portföljen betedde sig under de hårdaste marknadsåren, som raset i teknikaktier 2000-2002, finanskrisen 2008-2009 eller det plötsliga fallet 2020. För att de åren ska synas krävs två villkor: de valda instrumenten måste ha priser som går tillbaka dit, och backtestets period måste kunna ta med dem. Med planen Free går historiken högst 10 år tillbaka, så 2000-2002 och 2008-2009 stannar utanför, och av de tre kriserna syns bara 2020. Med Plus och Pro använder motorn hela den historik som finns för de valda instrumenten.
Resultatet gäller den period du har valt och sträcker sig inte av sig själv till andra år. Tio år av amerikansk börs berättar till exempel den marknaden under det decenniet, och nästa decennium kan gå helt annorlunda. Även banden mellan tillgångarna ändras: korrelationerna mellan aktier och obligationer kan bli starkare eller svagare från en period till nästa. Med tiden ändras också fondernas kostnader, beskattningen och de instrument som går att köpa. Därför läser du backtestet som redogörelsen för de åren. Det hjälper dig att se hur en portfölj beter sig, och det säger inte vad den kommer att avkasta i framtiden.
Hur motorn arbetar
BacktestFolio simulerar den portfölj du ställer in. Du väljer instrument, vikter, basvaluta och period, och du kan lägga till regelbundna insättningar med en DCA, omviktning och fondernas årliga kostnader (TER).
Priserna kommer från sajtens historiska data. Simuleringen börjar den första dagen då alla valda instrument har ett pris och slutar den sista dagen som finns för alla. Om en ETF har data från 2005 och en annan bara från 2010 startar simuleringen 2010. Då finns varje instrument med under hela perioden, även om perioden blir kortare än den du bad om.
Omviktningen, om du slår på den, för tillbaka vikterna till de andelar du har valt, med den frekvens du ställer in. Utan omviktning kan slutvikterna glida från startvikterna, eftersom varje tillgång växer i sin egen takt och den som stiger mer tar en större del av portföljen. Efter några år kan det som började som 60/40 ha andra proportioner.
Även DCA-insättningarna går in i simuleringen. Slutvärdet beror då både på hur marknaderna rörde sig och på när och hur mycket du satte in. För att hålla isär de två visar sajten, bredvid kapitalkurvan, två avkastningsmått. Det ena tar bort effekten av insättningarna och tittar bara på hur placeringarna gick (TWRR). Det andra räknar också med pengarna som lagts till över tid.
Hur du läser resultatet
Utgångspunkten är kapitalkurvan, värdet på den simulerade portföljen dag för dag. Där inne finns redan de rörelser du har ställt in, som insättningar och omviktningar, och de andra måtten räknas från den här kurvan.
CAGR är den sammansatta genomsnittliga årsavkastningen: den konstanta takt som, tillämpad varje år, skulle ta startkapitalet till slutvärdet. Det är ett genomsnitt som jämnar ut vägen. En CAGR på 7 % kan rymma ett år på +30 % och ett annat på −25 %, och det kan hända att inget enskilt år avkastade precis 7 %.
Den maximala drawdown är det största fallet, i procent, från den högsta punkten som nåtts dittills till den lägsta punkten som kommer efter. En maximal drawdown på −35 % betyder att portföljen någon gång förlorade mer än en tredjedel av värdet från den tidigare toppen, innan den återhämtade sig. Det är förlusten någon skulle ha tagit genom att gå in precis på toppen och gå ut precis i botten. Två portföljer med samma CAGR kan ha mycket olika drawdown: den ena kan ha förlorat en femtedel på vägen, den andra nästan hälften. För den som placerar väger skillnaden, eftersom ett fall på hälften är mycket svårare att sitta igenom utan att sälja.
Volatilitet är den annualiserade standardavvikelsen i avkastningen, alltså hur långt avkastningarna i genomsnitt avviker från sitt eget medelvärde. Ju högre den är, desto skarpare stiger och faller portföljens värde. Volatiliteten behandlar rörelser uppåt och nedåt på samma sätt: två fonder kan ha samma volatilitet även om den ena mest hoppade upp och den andra mest föll. Därför läser du den tillsammans med drawdown och, när de behövs, med måtten som sätter avkastning mot risk, som Sharpe och Sortino. Sharpe delar avkastningen över den riskfria räntan med hela volatiliteten. Sortino delar den bara med den del av volatiliteten som ligger under ett tröskelvärde, och räknar alltså bara de nedåtgående svängningarna.
VaR och CVaR håller sig till de värsta förlusterna, och de läses bäst som par. VaR på 95 % är ett tröskelvärde: under den granskade perioden var 95 % av avkastningarna bättre än det värdet, och bara de sämsta 5 % gick förbi det nedåt. VaR säger inte hur mycket som förlorades i de 5 %. Det säger CVaR. Det är genomsnittet av de förluster som gick förbi VaR-tröskeln. Ett exempel med påhittade siffror: om VaR på 95 % är 2 % och CVaR är 3 %, stannade förlusten under 2 % i 95 fall av 100, och i de 5 värsta fallen var genomsnittsförlusten 3 %. VaR markerar var zonen med de värsta förlusterna börjar. CVaR säger hur tunga de var i genomsnitt. Båda räknas på avkastningarna från samma period som kurvan.
Ett exempel
I det här exemplet använder vi en offentlig tabell och inte BacktestFolios motor, så att vem som helst kan göra om räkningen i ett kalkylblad och kontrollera varje siffra. Motorns resultat på ett 60/40 byggt av ETF:er finns redan uträknat i Demon 60/40 på sidan Backtest.
Källan är tabellen Historical Returns on Stocks, Bonds and Bills av Aswath Damodaran (NYU Stern), uppdaterad den 5 januari 2026. Vi använder kalenderåren från 2005 till och med 2024, tjugo hela år. Tabellen tar också med 2025, men här stannar vi vid 2024. Aktiesidan är S&P 500 med utdelningar, obligationssidan är den amerikanska Treasuryn på 10 år.
Räkningen är enkel. Varje år är portföljens avkastning 60 % av S&P 500:s avkastning plus 40 % av Treasuryns avkastning. Att räkna så är detsamma som att omvikta portföljen vid årsskiftet tillbaka till 60/40. I räkningen finns inga kostnader, inga skatter och inga insättningar.
Ett kapital på 1 i början av 2005 blir 4,44 i slutet av 2024. CAGR över de tjugo åren är 7,7 %: med 10 000 i start, utan insättningar, kommer man till ungefär 44 400.
2008 visar vad kombinationen gör. Det året förlorar S&P 500 36,6 %, medan Treasuryn på 10 år vinner 20,1 %, och portföljen 60/40 stänger med en förlust på 13,9 %.
Det största fallet, mätt på värdena vid årsskiftet, är 18,0 % och går från slutet av 2021 till slutet av 2022, ett år då aktier och obligationer föll tillsammans. Siffran tittar bara på årsslut. Ett backtest på dagspriser ser också bottnarna under året, och därför kan dess drawdown bli vidare. Årstabellen innehåller inte de uppgifterna.
Samma räkning på andra perioder ger mycket olika resultat. Med samma vikter är CAGR 2,9 % mellan 2000 och 2009 och 9,9 % mellan 2010 och 2019. Vikter och metod är identiska, så skillnaden kommer bara från perioden.
Tänk på att det här 60/40 består av ett amerikanskt aktieindex och en amerikansk statsobligation. Sajtens Demo 60/40 använder ETF:er, och en portfölj som är spridd över världen innehåller andra instrument, så dess siffror skulle vara andra.
Gränser att hålla i minnet
Survivorship bias, eller överlevnadsbias, uppstår när data bara behåller de instrument som fortfarande lever. Fonder och ETF:er som stängts, slagits ihop eller likviderats försvinner ur tidsserierna. Om det som försvann mest var det som gick sämre, ligger genomsnittet på de överlevande över det genomsnitt som någon verkligen fick som hade placerat i den kategorin från början. Stephen J. Brown, William Goetzmann, Roger G. Ibbotson och Stephen A. Ross studerade en effekt av det i en artikel från 1992 i Review of Financial Studies (volym 5, nummer 4, sidorna 553-580). De visar att att ta bort dem som inte överlever ur urvalet kan få goda resultat att se ut som om de upprepas över tid, även när effekten bara beror på vem som blev kvar.
Look-ahead bias uppstår när simuleringen använder en uppgift som, på det simulerade datumet, ännu inte fanns. Det händer till exempel om en kvartalsvinst behandlas som känd på kvartalets sista dag, när den i själva verket publiceras senare. Det händer också när vikterna väljs med blick på hela perioden och sedan ”testas” på samma period: testet bekräftar ett val som redan kände resultatet. Gilles Daniel, Didier Sornette och Peter Wöhrmann mätte i ett arbete från 2008 (arXiv 0810.1922) en variant knuten till index. Om korgen byggs av de papper som ingår i indexet i slutet av perioden används en annan mängd bolag än den en placerare hade kunnat köpa i början. På deras urval, CRSP-data från 1926 till 2006 över de 500 största amerikanska bolagen efter börsvärde, når avkastningsgapet upp till 8 procentenheter om året.
Även rullande fönster behöver läsas med omsorg. Om du räknar avkastningen på 3 år med start varje månad delar två grannfönster nästan alla månader. Fönstren är många, men de episoder som verkligen skiljer sig åt är långt färre, och resultaten kan se stabilare ut än de är.
Även kostnaderna i modellen, TER och transaktionskostnader, är en förenkling. Med instrument som handlas mycket och med få affärer kan gapet mot verkligheten vara litet. Med illikvida instrument, eller med täta omviktningar, ligger den verkliga kostnaden över den TER som står i prospektet, eftersom varje affär lägger till spread och courtage.
I BacktestFolio
På sidan Backtest väljer du tillgångarna, sätter vikterna, ställer in perioden och bestämmer om du omviktar och vilka kostnader som gäller. Motorn räknar kapitalkurvan med dess drawdown och dess volatilitet. Den räknar också Sharpe och Sortino, VaR och CVaR, korrelationerna mellan tillgångarna och inflationens effekt på kapitalets reala värde.
Den första beräkningen kan du göra som gäst; från den andra behövs ett konto. Med planen Free går historiken högst 10 år tillbaka, medan Plus och Pro använder hela den historik som finns. Med Plus och Pro kan du också jämföra två fördelningar sida vid sida, och med Pro ladda ner rapporten som PDF. Analyserna av mål och uttag på dina egna portföljer ligger i planerna Plus och Pro. Demon 60/40 på samma sida visar redan ett uträknat resultat, med analyserna av mål och uttag synliga.
Om det här är ditt första backtest går guiden Skapa ditt första backtest igenom fälten ett och ett. När du har jämfört några instrument och vill läsa Sharpe och Sortino tydligare kan du gå vidare till guiden om Riskjusterade mått: Sharpe, Sortino och Calmar. Om du fortfarande väljer mellan ETF:er och fonder förklarar guiden Så jämför du ETF:er och fonder skillnaderna innan du kommer till siffrorna.
Vanliga frågor
Är två portföljer med samma CAGR likvärdiga?
CAGR säger bara i vilken genomsnittlig takt kapitalet växte från start till slut. Drawdown, volatilitet och ordningen mellan de goda och de dåliga åren lämnas utanför. Två portföljer med samma CAGR kan därför ha gått igenom mycket olika förluster på vägen.
Ingår kostnaderna i backtestet?
Du kan ställa in TER i modellen, och omviktningen flyttar vikterna på de datum du väljer. Courtage och spread stannar utanför, och detsamma gäller skatt på kapitalvinst, om du inte har lagt in dem bland kostnaderna. Resultatet är alltså före allt det som modellen inte tar med.
Varför startar mitt backtest senare än det datum jag valde?
Motorn använder bara den period då alla instrument i portföljen har ett pris. Om ett av instrumenten tillkom efter det startdatum du angav börjar simuleringen på dess första handelsdag. Med planen Free räknas också gränsen på 10 års historik.
Kan jag med planen Free se hur portföljen skulle ha gått 2008?
Nej. Med planen Free går historiken högst 10 år tillbaka, så krisen 2008-2009 stannar utanför perioden. Med Plus och Pro använder backtestet hela den historik som finns, och 2008 syns om de valda instrumenten har priser som går tillbaka till de åren.
Se även
- Ordlista: CAGR, Drawdown, Volatilitet, TWRR, TER, Survivorship bias, Look-ahead bias
- Guide: Skapa ditt första backtest
- Guide: Så jämför du ETF:er och fonder
- Guide: Riskjusterade mått: Sharpe, Sortino och Calmar
Innehållet på denna sida är uteslutande i utbildningssyfte och utgör inte finansiell rådgivning, investeringsrekommendation eller avkastningsgaranti. Se Finansiellt friskrivningsmeddelande.